Noahs dop var härligt, förstås. Han är världens finaste bebis! Vi pratar med varandra, skrattar med (eller åt) varandra, han spyr lite på mig, vi fortsätter prata, skratta och kramas. Ibland när diskussionerna blir för enformiga somnar han och jag klappar försiktigt på hans fina kinder, snusar honom i pannan och funderar på hur det kan komma sig att han inte alltid har funnits här.

Han är så självklar, så viktigt och så otroligt fin och älskad.

Ny vecka, nya tag. Skola, födelsedagsfest och packlistor väntar, jakten på den försvunna handspriten fortsätter (utan resultat har den sökts i Linköping, Motala, Karlskrona och Stockholm). Om 12 dagar väntar sol och värme!