Herregud vad veckorna går. Jag blir rädd! Hur ska man hinna andas när tiden bara springer iväg? När jag var liten tog allt lång tid, sommarloven var nästan utan ände och skolåren likaså. Nu finns inte möjlighet att göra ingenting och min oro över vad som komma skall 2010 börjar växa sig i takt med tiden. Det är just det - jag vet inte vad som är på väg, men ändå vet jag att jag inte har lång tid på mig att ta reda på det. Jag vill inte vara arbetslös, känner inte att jag kan köra slut på mitt csn-lån genom att plugga halva livet. Jobben växer inte på träd, så vad gör man? Kämpar på, söker jobb och ser till att inte blunda för verkligheten, det är viktigast tror jag.

Det är skrämmande när sådana saker hinner ikapp.

Det är tufft i skolan och jag känner mig stressad eftersom jag inte hinner med i den takt jag önskar. På väg hem från skolan blev jag låg och stressad och började fundera på hur fasen min uppsats ska gå i lås.

Det är väl så det ska vara ibland, det går upp och ner - tankarna likaså. Jag mår bra i nuet men avskyr att oroa mig inför framtiden. Eller kanske i ärlighetens namn - oroa mig över pengar, för det är ju just det allt handlar om i slutändan. Jag kräver inga stora saker, bara ett hem där jag trivs, mat på bordet och möjligheten att göra saker jag mår bra av. Tanken på att dessa saker faktiskt inte alltid går att ta för givna är skrämmande.

Tack och lov kände väl min syster på sig att humöret inte var på topp idag. För plötsligt pep det till i mobilen och i meddelandet fanns det här:

Han är det finaste som finns och lyser upp vilken jobbig dag som helst.