Sedan jag var hemma i staun och jag och Sanne hittade låten nedan som minner om två härliga veckor på en skumpande buss i Sydafrika så har jag inte riktigt kunnat släppa det.

Misstänker att jag bör understryka att jag helt och hållet vänder mig emot
innehållet i texten.

Jag vill tillbaka och helst ska det ske nu. De där veckorna gav så otroligt många minnen - det var glädje, lycka och fantastiska människor, men också djupt berörande upplevelser som kommer finnas som en liten sten i hjärtat för all framtid. Vi mötte små, fina och sociala barn, inga över 5 år, som alla hade den förbannade smittan hiv. I kåkstaden Soweto bjöd härliga människor in oss i sina hem. På samma plats kom mängder av barn springandes när de på något underligt sätt förstått att en buss med "turister" kommit på besök, glädjen när vi delade ut ballonger till dem fann inga gränser.

Så utsatta men så otroligt glada. Överallt dansade och sjöng dessa människor och kontrasten mellan kåkstaden och Sverige blev större än vad jag någonsin kunnat ana. Tio människor i medelåldern som går på en grusväg och sjunger och dansar, skulle det hända i Sverige? Vi kan dra betydligt fler slutsatser än att "de är fattiga och vi rika".