Här sitter jag och nojar. Jag hittade ett mail som inte var adresserat till mig personligen, utan till alla på min tidnings redaktion. Där hade flera stycken tackat för sin praktik och förklarat glädjen över att få komma tillbaka i sommar igen.

Huvudet börjar direkt att jobba för fullt - förstås. Hur många kan de egentligen ta in till sommaren? De kanske väljer detta årets praktikanter istället? Jag kanske bråkar om samma plats som 20 andra som också är kända och omtyckta på redaktionen redan?

Hur länge ska det vara såhär?

Känslorna gällande jobb och framtid går berg-och-dal-bana ständigt. Först är man superorolig över att inte ha något att göra under våren, när det är löst börjar man oroa sig inför sommaren. Löser sig sommaren inser man att hösten snart är här och att man inte vet vad man ska göra då. Sådär går det runt, runt och kommer förmodligen göra ett par år framöver. Ärligt talat vet jag inte hur länge jag kommer orka.

Förstås handlar det om att lägga 100% på att försöka, men problemet är ju att under tiden man lägger 100% på att försöka måste man göra någonting annat som innebär att man får pengar att betala mat och hyra för. Det går inte riktigt ihop.

Kommentarer
Postat av: Jonna

Förstår dej verkligen. Det är så himla jobbigt! Nu är jag snart klar med min utbildning och det känns verkligen läskigt. Att gå i skolan är verkligen en trygghet. Nu står man i valet och kvalet om man ska fortsätta läsa direkt tre år till eller om man ska gå som timanställd och ha ångest över det.. Nån gång i livet vill man ha fler barn också och köpa hus. Livet är inte lätt alltså! Känns som att man bara får ta saker och ting som det kommer.

2009-02-17 @ 12:20:08
URL: http://jonnaa.blogg.se/
Postat av: Lene

Usch vad jag känner igen det där!!! Hemskt är verkligen rätt ord för att beskriva det..

2009-02-17 @ 14:03:37
URL: http://lenesplace.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0